Det känns bra att få packa rinkkan igen

Vulkanutbrott så fort jag lämnat landet. Ett land som visar vad det vill och det ville helt tydligt ha mig tillbaka.
Till och med min fot fick nånsorts totalskumt fel så fort jag kom till Finland. Nu börjar det lätta, för jag ska lämna stan om några dagar.
Tydliga tecken, vad kan man annat säga.

Det var hemskt att höra finska på terminalen i Stockholm.
Det var hemskt att komma hem den första kvällen i helsingfors.
Och jag tycker inte om hurdan jag blir när jag är. Jag slutade hälsa på busschaufförerna ren efter några dagar.
Den största angsten var att som delvis förändrad människa komma tillbaka till hesa där allt var lika som innan jag åkte.
Musikhuset hade blivit klart, en ny bar hade dykt upp. Några malar flög omkring hemma, en spindel hade hittat till vårt köksfönster. Det var allt som hänt.

Inte långt efter jag kommit till finland hade jag ren ett datum för avfärd härifrån.
Den sjuttonde augusti kommer jag att flytta till Sverige för ett läsår.
Jag har insett att det finns otaliga andra städer och länder i den här världen och just nu fiilar jag inte riktigt finland.
Dessutom har jag råkat få en studieplats i ikea-landet.

Temporärt boende, en rinkka som packas och packas upp och packas igen. Så länge jag är kvar i landet är det så jag vill ha det.
Och det blir okej att spendera en sommar i sitt barndomshem. Det är liksom bara en sommar. En sista kanske.
Och jag har lärt mig pansarvagnsteknik på Island.

Nu en liten hesa-paus med tre dagar Hangö och därifrån rakt till Berlin för fem dagar. Kommer knappast att uppskatta helsingfors så mycket mera efter den resan, men får i alla fall chansen att njuta av nåt annat.
Och så är jag ju ren van vid att åka tåg genom sverige och spendera natten i viking lines billigaste hyttar.
Tycker om att få packa igen.

Jag tror till och med jag lärt mig en sak:
Den livrädsla man känner när man ska iväg nånstans där man aldrig varit förut och vart man inte känner nån, den är ett tecken på att man faktiskt gör det man vill göra.
För lätt ska man ju inte tro att det är. Men ändå oftast värt det.

Än så länge kommer jag ihåg mitt lösenord men jag kommer inte att fortsätta skriva hit så ofta. Mitt andra skrivande känns viktigare.
Nästa gång jag far tänker jag inte lova nån kompis att blogga. Tänker inte lova något alls, bara fara.
Publicerad 05.06.2011 kl. 23:17

I can just walk from here

Jag har tyckt om anonymiteten. Ingen känner dig, du kan fara vart du vill utan att behöva meddela någon. Ingen textar och frågar var du är.
Och det kändes bra att krama kursdeltagarna hejdå; man vet man troligen aldrig kommer att se dem igen, och man far utan att ens utbyta facebook, för att nästa dag lämna staden för en sex dagars resa till sitt hemland.
Dom behöver inte veta vad du tänker, känna dig. Du kan göra vad som helst med dig själv.
Och jag har tyckt om det där berget.
Öppenheten hos folket.
Och framförallt det som hänt i mig själv. Bredvid alla dom förändringar känns det där med att studera språket närmast som en ursäkt för att ha varit här.

Jag har tyckt deras bilkörande gått till överdrift. Jag tycker det går till överdrift då de motionerar hunden genom att låta den springa utanför medan de själv kör.

Jag har lärt mig cykla med en mountainbike.
Lyssnat på radio. Jag har aldrig tidigare lyssnat på radio.
Jag har kommit fram till att jag är en usel kock.
Men ändå fått lust att flytta hemifrån.
Jag har lärt mig vad arbiträrt betyder. Det kommer att vara det sista jag glömmer av språkböckerna.
Har upptäckt bubbelpolen.
Och den isländska reggaen.
Slutat tycka att risets 25 min koktid är oöverkomligt.
Lärt mig att endast lita på buss nummer 3.
Fast den nog hade lite konstiga tider ibland.
Förstått det fina med ketchup.
Vant mig med att ha x antal spindlar boende med mig. Jag har varit väldigt rädd för spindlar.
Blivit en hjärtlös mördare av små svarta kryp. Skrivbordsstolen blev en mördarstol.
Men jag har fortfarande inte sett en geysir.

Till näst blir det att bara följa tidtabeller ett antal dagar. Resa från en punkt till nästa. Och nästa.
Och hoppas tidtabellerna tänker följa sig själva.
Ärligt sagt har jag ingen aning hur det kommer att bli.

Det ironiska i att diskbänken blir prydlig först då man ska iväg.
Kan känna den där äckliga instängda frihetsberövande känslan utan att ens prova bära rinkkan. Och en dator väger. I alla fall min.
Lite underligt känns det ju nog, att fara härifrån.
Och det snöar utanför. Om det inte är sommar i finland blir jag besviken.
Men kanske det känns mindre främmande i så fall.
Jag vet inte om det kommer att kännas främmande.
Publicerad 17.05.2011 kl. 02:31

Shame and infidelity


Sitting shamefully

looking at your dreams

looking at the dreamer who are noticing

nothing

not noticing my miserable thoughts

not be given the possibility to understand

my reasons to infidelity


My reasons

are your reasons

to sleep.

My reasons

my life

my thoughts you can't even dream of

This is it

this is the language, the understanding

between us

between my and my thoughts

my miserable life

my infidelity

between you and me

just

between you and me


They are not sleeping, they could hear my thoughts, see the shame.

You can't see the shame because you sleep in my bed

I wish you sweet dreams.

You need to learn my language.

You need to know about my shame.

I need to sleep with you.

But I only sleep with them.


Publicerad 12.05.2011 kl. 00:41

Homo sweet homo

Kunde ju inte lämna Reykjavík innan jag kollat in de lokala gaybarerna.
Kvällen började med att männen Bea och Petri inledde något mycket romantiskt i sims. Vädret var plötsligt vårigt och det kändes fel att vara nån annanstans än i bussen på väg in till stan.
Terasserna var framme. I stan där jag trodde det inte fanns något som vår har den blivit ett faktum.

Joinade två norrmän på Trúno, queermannen och hans ex-fru. Sen kom den amerikanska kvinnan som bodde i Oslo, sen både mannens och ex-fruns män.
Han kallade servitören för darling, sa love you till alla, erbjöd mig en av sina grand prix snautzerliknande terriervalpar, försäkrade att han skulle döpa en av hundarna efter mig. Han bjöd på rödvin, utdelade vackra visdomsord och älskade Adele.


Då klockan plötsligt blir kvart före elva och din sista buss far om tio minuter och du sitter med ett antal mer eller mindre norska kamrater på en bar med ett nyligen påfyllt vinglas stiger du inte upp och går. Jag lovar, du gör inte.
Upstairs fanns Barbara, gayklubben som "attracts everyone in town who likes wild dancing". Det blev taxi.

Jag känner inte för att bo i ett land där majoriteten är inneslutna och asociala och tysta. Inte alls.


Nästa dag hittade jag den efterlängtade islandströjan och kände mig lokal då jag råkades med halvnorska kvinnan från kvällen innan.
Vi var uppe i kyrktornet och fick syn på austariensiska street-performern Wally som underhöll en stor publik genom att jonglera med sin hatt, en avloppspump och en gummikalkon stående på en stege, pina de utvalda ur publiken och sätta in sex mellan varannan rad. Han visste vad människor ville höra.
As strong as .... the Icelandic krona!
You don't have to pay in money, ladies...



Morsdag var strålande solsken, långt besök i Elliaðárdalur i knäbyxor och topp. Folk vadade i forsen och solade. Och där fanns skog. Liksom höga träd som gav skugga och så många stigar bland träden att jag lyckades gå i cirklar. Island visar nya sidor.

Det är sen då man inser att man ska bort som man verkligen börjar tycka om stället.

Ska kolla upp övernattningsmöjligheter i Höfn.  Det blir en färd över Island innan färjan startar mot Danmark om en dryg vecka.
De ursprungliga fem veckor blev sex och en halv.

Publicerad 09.05.2011 kl. 00:30

Ego

þú hlustar á 977...
Jag lyssnar aldrig på radio och nu kommer jag plötsligt ihåg varför.
Men högtalarna åkte tillbaka till finland och man tager vad man haver. En avlång vinröd halvdammig rosslig radio/kasettspelare som nån enstaka gång spelar lite Sigur Rós passar ändå ganska bra. Och jag måste ju hurry up med att lära mig språket.

Jag vet inte vad det här är; I used to love her but I had to kill her, men isländska är det ekki.

Efter en vecka med norska nästan varje dag känns det som om jeg snakker norsk. Mitt talspråk är väldigt lättpåverkat. Jag vill inte veta vad som skulle hända ifall jag skulle komma in till Sverige för ett år.

Vappen var nonstop snöfall, första maj var megaslask. Andra maj var solsken, torra trottoarer och värme och stor koloni spindlar utanför fönstret. Jag tror det börjar bli vår. Man måste vara här en tid för att göra sig förtjänt av det, men jag tror det börjar komma.

Amerikanen tyckte det var underligt att islänningarna hade en så accepterande inställning till vädret här.
Som om dom inte annors skulle lida av den kroniska klago-sjukdomen.
"In the US everybody uses automat-cars" Oh really.
Jag frossar i stereotyper alltid när det är möjligt.

Ego. Svartglänsande skulptur med ett antal armar som alla hade utstickande knivar i ändorna. Jag fastnade för den.
Listasafn Íslands.

Jag fick nästan nog av restauranger, av att måsta se represenabel ut bara för att äta middag.
Det kändes bra att själv koka ihop 25 minuters ris med upptinade svenska sojabullar och ketchup. Det där med att motvikt är lika med jämvikt.
Men en vecka med lite familj och konferansliv var bra omväxling och jag fick rätt mycket vin betalat för mig. Vin är bäst.

Jag drömde att jag vunnit en tvåpersoners resa till New York och att jag lite för sent insåg att jag borde ha bekräftat att jag ville ha den men egentligen inte störde mig över det.
First we take Manhattan, then we take Berlin...
Mitt undermedvetna tycker Cohen är lagen och ska ha mig till Manhattan men den egna lagen håller emot och tänker ta färjan till Danmark. Det går att ta sig härifrån utan att flyga, vet ni det? Eller borde gå, jag har ju ännu inte provat.
Och att få biljettköpet bekräftat skulle ju alltid vara en början.

Språktegelstenen ger mig lust att skriva.
Idag blev ett "Whoot?" i marginalen till ett "Hei ja fatta!!!" och jag var sååå stolt. Det handlade om pronominiella och lexikala subjekt.
Men det går så ofattbart långsamt och det är så mycket kvar.

Cyklade upp för både Arnarbakki och þverbrekka. Bara Túnbrekka och backen upp från Mjódd kvar.
Får se hur det blir att återvända till sin röda tre växlars-damcykel i helsingfors efter en svart hard core terrängcykel med åtta.

Jappen med fräknar och telefon och sen han med röda mössan som bossa med den fräkniga och sen han som var dubbelt längre och som lika Harry Potter som blond. Servitören på Gata som bjöd på chokladnötkaka till efterrätt.

Har börjat känna igen en kvinna på bussen. Jag börjar få nudd på den här nationaliteten.

Nu är det bara två veckor kvar. Plötsligt började tiden gå fort.
Där i backen upp till Breiðholt, the hill of southern Reykjavík typ, med staden bredande ut sig bakom en och ledande sin cykel på väg hem från kvällskolan fick man nog tillbaka fiilisen att det här är min stad för tillfället.

Ég er buinn á hestbak.
Springur var grå och slängde med huvudet varför jag inte först fick honom att tölta, men sen vänjde man sig vid hästen och han tölta hur bra som helst. Enligt mig.
Blakkur var mörkbrun och tölta väldigt långsamt så det blev pass för att inte bli efter. Eller jag antar att det var pass. Jag låtsades i alla fall att det var pass.
Publicerad 04.05.2011 kl. 03:00

A little poem from Iceland about cherrys, corn and cats.



Annandag påsk.






Väntade på mamma. Blev fotad av en turist men insåg inte att jag borde ha fotat tillbaka.



Bara man gör sig förtjänt av det (eller väntar med att komma tills 28e april istället för 1a) så visar nog Island sin vackra sida.
Min väg till kursen, cykelväg. Endast en av backarna. Det finns många. Men idag var det inte regn och motvind.





Kyrktornet är Reykjavíks centrum. Så långt ifrån är förorten Breiðholt.

He ate cherrys while he was biking.

His wife always gave him cherrys in the morning.

Her former husband had this need of corn. He needed to eat corn while he was driving.

One morning the cat had found the corn.

And there was no corn left.

That day the husband never came back.


One cherry once fell on the floor in the car.

It was found when the car were sold five years later.

It was a little girl who found it.

This little girl had gotten a cat the day before.

A cat of her own.

It was brown and she called it Brownie.

She ate the cherry.

Brownie did never see her again.

Publicerad 29.04.2011 kl. 02:46

Jag tänker lära mig arbiträra facktermer för det är mycket roligare.

Jag skriver även romaner per e-post.
För tillfället har jag bara en kompis som är väldigt roman-privilegierad, men det hinner ännu bli ett genombrott.

Efter att för denna privilegierade kompis listat upp vad allt språk-tegelstenen handlar om blev jag ganska rädd. Det var väldigt många rader text plötsligt.

Mitt största hatobjekt är grammatikaliseringsprocesser. Det är del av kapitlet "Språkets arkitektur" och jag har aldrig sett något så hemskt inlindat i något som låter så oskyldigt.

Ett ord jag fastnat på är "arbiträrt". Jag tycker jag skulle kunna börja säga "Jag tänker arbiträrt ta fem karkkin ur påsen".
Jag tycker det är så jävla absurt att det finns ord som ingen vet vad dom betyder, ingen använder, förutom dom där språkprofessorerna på sina inside-föreläsningar för sina språknördsvänner.
Varför säger man inte bara godtyckligt?
Jag menar det finns en massa människor som inte ens vet vad godtyckligt betyder.

Skulle allt läsande bestå av sånt här känsloväckande absurt som roliga ord skulle det inte vara något problem.
Men tyvärr finns det också grammatikaliseringsprocesser.

Jag har blivit lite rastlös av garage-eremitlivet och borde ta mig till stan oftare.
 Jag tror rastlösheten är någon sorts "halva tiden gått, mitäs nytten?"-grej. Som 40-årskris typ.
Och sen när man som mest skulle behöva det så går Reykjavíks sena nattliv inte alls ihop med att sista bussen åker elva.

Jag vet vad jag tänker göra första kvällen då jag kommer till Helsingfors. Jag vet precis vad jag kommer att ha lust på.

Jag trodde att man sov på natten. Men jag sover helt tydligt inte. Varje morgon, varenda morgon, lång lista på det mest random jag kokat ihop under tiden jag trodde jag sov. Jag har varit Jack Sparrow (jag vet inte hur månte gången) och sneakat runt i ett hus vart det fanns en tam panter, jag har tagit del av mina vänners hämndplaner mot sina pojkvänner, varit ansiktsmålad efter penkkis och tvättat bort allt smink badrummet hemma vart min lillebror blivit en tax. Sett trapetsdansare på Runebergsgatan som egentligen bara var dockor och en av dem hade förlorat ett ben. Jag trodde man sov.
Publicerad 25.04.2011 kl. 01:52

Radiostar

Damn you I'm falling

From down there I will watch your Icelandic truck passing by
and I will think of that one word

Radiostar

He sang about killing spiders,
about that feeling he gets
when he is killing spiders

He sang that it was an amazing feeling
a healing feeling
but nothing compared to what he would get
of this song

He would get you,
you were coming,
he knew it
You were bewitched by this spider-killing man
and wanted to share his amazing feelings
I felt left unbound

He was the radiostar
I was the one who knew the one kind of hope
you can throw away
The one
who threw it away

He was the one you were going to,
you said you didn't choose him but yes you did
you chose a fucking song of spider-killing detergent
which gave this star such extraordinary feelings

I was the one who filled my life with unhealthy despair
and who couldn't sing

Just because he was a radiostar
and sang about healing feelings

I'm trying to rape the repeat-button
but the song never left my mind
it's never going to

just because he was a radiostar

now
just gonna hitch-hike to my own
empyrean
you're the only one who once knew what that meant
but it's meaning has changed
and
nobody knows where I'm going
Publicerad 23.04.2011 kl. 23:43

Korpen flyger.

Det finns en rätt välkänd isländsk film från 1984 som heter Hrafninn flýgur (Korpen flyger) och som handlar om blodshämnd och vikingar och tunga knivar och som är väldigt underhållande.
Och jag blev väldigt underhållen av att se ett par korpar vid Rauðavatn dit jag cyklade. Det var mindre underhållande att känna hur man höll på dö i varje backe men runt sjön fanns bara ridväg så jag hade orsak att lämna cykeln och gå runt.
Efter alla miljoner debatter om citykaninerna i helsingfors var det väldigt överraskande att medan jag fascinerades av isländska videkissor plötsligt få syn på en kanin en meter från mina fötter som låg intill busken och inte verkade ha en tanke på att flytta på sig.
Den ska veta att den är lyckligt lottad.

Hade tänkt mig någonsorts påskkalorieförbränningstur som skulle ta en evighet, men efter mindre än två timmar är man tillbaka och sätter på With or without you och funderar på vad av sin vägkost man ska börja med.
Chokon ska man nog börja med. Det är ju påsk.

Ser detta mera som ett varande än ett boende.
Publicerad 23.04.2011 kl. 19:03

gå gå gå på långfredag

Förortsbevis eller bara en räddare i nöden?



Tillägg: halvdammiga "Prins bitar" i paffask utan bäst före -datum, hylla upp och hylla ner av vhs-filmer till salu. Alla dvd:n till samma pris i oordnade hyllor, bara att välja och vraka.
Nu har jag i alla fall sett The Hours och fått lust att läsa Mrs. Dalloway.


Var fed up på garaget och kände inte för att skriva, snarare för att gå gå gå hur långt som helst på ändlösa vägar.
Så jag gick ut och gick gick gick på ändlösa vägar. Det finns gott om såna här ute.






Och det islänningar gör på långfredag är går ut med hunden eller rider på sina lurviga islandshästar längs dessa oändliga vägar, eller fixar med sin bil eller (i alla fall dom små islänningarna på min hemgata) övar sig hoppa hopprep på trottoaren medan hunden ligger på vägen och ser på och mamma utropar "Já!" och "Flott!"
Jag är finländare och jag fotar berg och är på dagens andra tekanna och äter polska kex med nötfyllning och lever asocialt skrivarliv i ett isländskt garage.
Publicerad 22.04.2011 kl. 23:50

Lexikala subjekt och mer eller mindre färdiga Enne-karaktärer.


Slingrigt men framåt. Som mitt liv.
Den där stigen fortsätter väldigt väldigt långt. Idag vek jag av vid Bónusen för man blir hungrig av att gå.



Fortsätter och fortsätter och ljus i andra ändan...
Det är bra att jag får ut mig själv emellanåt. Bussresan in till stan har börjat kännas lång, till nackdel för Sjóns underliga roman.




Och det känns dumt att sätta upp miljoner bilder på det där samma berget hur mycket det än fascnerar mig för varje dag som går. Men det är så stort och blått och snötäckt och nära och verkar finnas bakom alla hustak samtidigt.



Enne

Självcentrerade queer-tjejen Nots del är klar, bortsett dom finslipningar som ska göras då helheten är färdigskriven.
Katja som blev något lite annat, eller hoppeligen blir nåt lite annat än ett patetisk no life tjej mognadsnivå 14, också lika klar.
Erika på gång. Ett bra tecken är att man själv blir berörd nästan till tårar när man skriver. Det är ju alltid en början. Och får räcka som beskrivning av Erika.

Bipersoner, som är viktiga för historien, blir så lätt platta. De har den där ena egenskapen som är väsentlig för huvudpersonen och dess utveckling, och sen är de själva bara orealistiska byggstenar.
Undrar ibland om jag inte omedvetet gör alla karaktärer väldigt lika mig själv, fast jag ser dem som starka kontraster sinsemellan. Att jag inte kan beskriva världen ur en persons synvinkel som ser den på väldigt annorlunda sätt än jag själv.
Not och Katja ska inte vara lika. Inte alls.
Behovet av närhet och önskan på besvarat intresse finns hos dem båda, men det är bara en egenskap, inte hela deras person.

Efter Erika är det bara killarna kvar. Martin och Thomas. Den ena ett oromantiskt egomonster och den andra en smått patetisk självföraktande pojkvän.



Cookies baked with lovely stuff


Snart är det påsk. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin skulle ha tillbringat påsken annanstans än på lande med hela stora tjocka släkten och massor massor mat och sockerfylla och saffranbulla och skrattsamtal till tidiga sena natten.
Jag har hållit mig från att köpa choko och kex för att kunna släppa loss på veckoslutet. Fast Bónusen kan ju vara stängd så jag måste nog hamstra lite på förhand.



inkorporering, absolutiv och ergativ kongruensmarkör, transitiv sats, lexikala subjekt, nominalfraser, syntaktiska funktioner det betyder satsdelar varför kunde han inte genast säga satsdelar?


Jag kan inte se mig själv jobba. Liksom tjäna pengar att leva på -jobba. Och för varje sida av siansaksaa-språkboken jag läser för unis inträdesprov så kan jag allt mindre se mig själv studera. Liksom lära mig saker, tillämpa dem, sätta mig in ämnet -studera.
Jag hoppas jag kommer in till Sverige. För då handlar det om skrivande. Och jag tror inte jag då kommer att ha problem med att villa lära mig och tillämpa och sätta mig in i det. Jag drunknar gärna.
Helt tydligt är det det jag vill göra just nu. Och det är ju bra för Enne. Mindre bra för uni.

Publicerad 20.04.2011 kl. 14:02

Geotermisk energi i mitt hjärta.


Det är kanske inte smart att vara ensam och halvblind i en simhall i ett främmande land, men jag hitta mitt element i drygt 40 graders hot-poolen. Satt där och smalt och nästan svimma.



Dom bygger ett musik/kulturhus här också. Jag tycker dom borde ha byggt den som en vikingaborg istället. Mycket coolare.


Isländsk mat för vegetariener.
Skyr. Mjölkprodukt som en blandning mellan glass och jogurt och kvarg.
Jag köpte det för jag trodde det var glass.
Jag har inte ännu heller ätit glass.
Flatkökur. Ser ut som plätt och smakar som bröd. Med guacamole. Nami.
"Cookies baked with lovely stuff". Icke-isländska chokokex som sa till mig att det här ska du köpa för dom är så härligt goda.
Dom var goda.
Vill ha mera.
Publicerad 18.04.2011 kl. 23:50

Igår var det lördagkväll.

Så fort jag gör fiktion av verkliga händelser så blir de mindre verkliga och mer hanterliga.

Det är det som just nu får mig att villa skriva.

Katja tar till slut själv pennan i hand.

---

Nameless cars driving by, nameless people driving by. The red lights

passing on one side,

the white ones on the other, passing me.

And I'm just standing there

looking at the nameless cars and I can see

that my bus is coming.

Publicerad 17.04.2011 kl. 16:43

Ekkert efni


Det skulle inte bli en eremit-skrivdag.
Det skulle bli en åka in till stan-gå på bio-dag.
Men det blev inte.

Idag ska jag och simma till Sundlaugavegur.

Överdriven feministroman. Det var storyns tråkmåns, problembarnet, som gav mig idén, för jag måste göra något åt henne.
Ärligt sagt så är denna tråkmåns jag för ett drygt år sen.
Men att hon ändras är ett bra tecken.

Jag har hittat filmuthyrningen.
Igår blev det en amerikans komedi med Jane Austen -tema.
Den var en typisk amerikans komedi men jag blev inte lika störd på de orealistiska lyckliga sluten som jag brukar.
Jag har tänkt bli stamkund.

Jag skriver inte bara ensam. Jag har tillsammans med en annan provat på att skriva tillsammans, texten mejlas fram och tillbaka och man fyller alltid på med en ny del. Oftast något kort, inspirerat av det tidigare eller sen inte, oftast rätt abstrakt.
Sen skickas det också andra texter mellan länderna som kommenteras.

Jag tycker det känns gammaldags på ett mysigt och meningsfullt sätt.
Som om det idag mest bara fanns handledare och mer eller mindre utbildade kommentatorer, och att man förr i tiden tydde sig mera till sina vän- och familjekretsar för detta gemensamma skrivande och kommenterande.
Det känns som upprätthållande av något som nästan håller på att gå förlorat men som kan vara väldigt trevligt och givande.
Man ska dela sitt skrivande.

På nätterna konstaterar jag att jag inte kan det där med att inte tänka och att jag är här för att inte tänka och inte för att tänka.
Sen tänker jag sov och sen är jag tillbaka igen och sen säger jag sov.
Och sen sover jag.

Min kropp vaknar klockan tie och tanken på Enne får mig upp.

Min roomate är tillbaka, den mindre. Tillbaka på samma ställe i fönstret.
Den större hade bosatt sig snett ovanför diskbänken och det gick inte för sig och den åkte ut.

Jag har inte ätit pasta på några dagar och idag ska jag äta pasta.
Publicerad 16.04.2011 kl. 17:04

En man med snautzer hälsade på mig. Þetta er ekki Finnland. Þetta er Ísland.

Författarliv.
Regnig dag utan program lika med skrivdag.
Att läsa texter och böcker av andra ger inspiration. Jag borde inse att det ger mer motivation åt skrivandet än det tar skrivtid.
Idag hade jag den där motivationen, vill få den här storyn klar.
Så jag har suttit inne och inte talat med en enda människa och druckit te svart som kaffe och skrivit och ätit och skrivit och ätit.
Så länge jag använder energin till att skriva får jag äta hur många måltider som helst.
Och jag frågar mig inte om det är såhär det ska vara för det finns inget "ska".


En av dom soliga stunderna.


Benen värker, jag går ut.
Hittar en stig och befinner mig i det som är det närmaste en skog jag någonsin kommit till på Island.
Jag går med mina vattentäta skor och min skärmmössa och tänker att jag inte längre reagerar på att det regnar stup i kvarten.
En kvinna kommer förbi och jag ler och hon säger Góðan daginn. Vi talade om det här med mitt bordsällskap på Árstíðirs keikka på lördag, att främmande människor hälsar på varandra på Island. Jag tycker det är coolt. Jag tycker Finland är lite lame.



Ryttarna som på andra sidan forsen galopperar och töltar och far av och an längs ridbanan där mitt i naturen får mig att tänka kyllä kelpais, men jag klagar inte.
Jag förstår det där med att vind, regn och ensamhet kan uppskattas. Just nu uppskattar jag det.
Och det känns som författarliv. Just så asocialt som det kan tänkas vara.




Publicerad 13.04.2011 kl. 21:24