Kate Bush och det där med ålder och vad annat som kommer i ens tankar när man sitter på en cykel.


Hittade genast rätt gata, skolan var i ett litet sött stenhus. Kursen existerade inte.
Nästa möjlighet om fyra veckor, en kurs på dagstid som jag skulle hinna vara på i två veckor.
4:an tillbaka hem åkte i snigelfart och verkade stanna vid varje fartgupp. Jag tänkte att jag får lov att skriva en roman då.

Alternativ Kvölskóli Kópavogs.
Cykeln är inte min. Därför är den inte heller som min bekväma, ryggvänliga röda hesa-cykel i typisk stads-dammodell. Med fotbroms.
Utan den har styret och sadeln på samma höjd och där emellan en skyhög stång, så man måste svänga andra benet över sadeln då man redan åker. Och sen det där med handbroms.
Det kändes som om jag där på Breiðholts parkeringsplatser lärde mig cykla för första gången.

Efter kilometervis uppförsbacke och hunger och rätt gata men fel håll och det där någonting som ändå inte vill ge upp.
Och sen hittar man till slut.
Och man är helt fans stolt över sig själv.

Man blir filosofisk av att utsätta kroppen till max och samtidigt känna sig sådär euforiskt stolt.
Sista raka sträckan, kunde se husen jag bodde intill, vågade öka farten.

Kvällen innan då jag gått och sova utan att ha sett vart den andra, större, spindeln bosatt sig efter att ha flyttat bort från taket, lägga sig i sängen och vara helt säker på att man kommer att vakna med något krypande i ansiktet, då innan jag somnade tänkte jag att jag skulle komma att minnas tillbaka på hur jag som nittonåring låg där i min säng i Reykajvík vart jag åkt iväg helt på egen hand, och klarade till och med av dom där nätterna med insekterna.

Nu då jag cyklade allt närmare mina grannhus efter alla otaliga uppförsbackar tänkte jag att jag skulle sluta försöka få mig äldre än jag var. Sluta villa hyssja om att jag var först nitton. Jag hade mot alla odds klarat mig helt på egen hand i ett främmande land, jag tror ingen av mina vänner skulle ha gett sig av under samma förhållanden, jag hade aldrig suttit på ett flygplan ensam. Och jag hade klarat mig dittills och jag var för fan först nitton och för varje utmaning, stor som liten, som man klarar av så känner man allt starkare att man klarar av allt annat också.
"Se mikä ei tapa se vahvistaa" har en vän sagt och för första gången upplevde jag det själv.
Att cykla in på sin gård.
Hade aldrig trott det om mig själv.

Kate Bush sjöng helt medvetet And so is love sådär på lite för hög volym och det kändes bra.
Hon ska ge ut ny skiva i sommar stod det i tidningen. Så mycket isländska förstår jag.

Kate Bush blir Cohen blir en kanna grönt te (dagens andra). Blir trötthet.
Jag brukar inte komma igång med Enne förrän på eftermiddagen men jag ska försöka göra morgondagen till ett undantag.
Här på Island älskar jag undantag, så länge det inte är fråga om isländsk grammatik.
12.04.2011 kl. 02:40

vi vet inte vad vi säger fast vi pratar hela tiden

Garaget

Enne, det jag såg så viktigt med vistelsen här. Har inte skrivit så mycket som jag tänkt jag skulle göra.
Men idag, stor del av dagen, mycket aktivt.
Jobbat med ett enda stycke, en enda avgörande scen. Så mycket tid och så lite resultat. Det går så jäkla långsamt. Men det blev färdigt. Nästa gång något motsvarande, i princip skrivet men måste förkortas och komprimeras och skrivas bättre.

Att läsa bra böcker påverkar mycket ens syn på det man själv skriver. Måste påminna mig själv om att det hur andra skriver inte är något facit.
Det är svårt.

Jag vet inte hur man ska skriva en bra "drama-scen". Den där det händer mycket, som man vill att faktiskt ska beröra läsaren, som ska vara stark, där det ska finnas mycket känsla.
Men man får inte tänka i termer bra dåligt medan man skriver, eller jo, man får, men man får inte sluta skriva för det. Slutar man skriva har man varken en dålig text eller en bra.
Och sen det där med att man utvecklas. För jo, det gör man. Läs dina lågstadietexter om ditt sommarlov och du inser att du utvecklas.

Diskandet har väldigt plötsligt blivit en fullt naturlig del av mitt liv. Den där personen som "ändå gör det om jag inte gör det" är plötsligt jag själv och jag ser inte ens det som en plikt.

Matlagning samma. Det är ju nästan mysigt att stå och kocka middag åt sig i sin lilla bostad med musiken på högt.

Inträdeslitteratur:
"vi vet inte vad vi säger fast vi pratar hela tiden". Meningens betydelse var nog en helt annan i dess sammanhang, men jag tycker om den mening som den får som helt lösryckt.


Reykjavík

Igår var en bra kväll. Den där första gången som jag kände fullkomlig glädje. Jag är trött och vill gå sova så vi tar den korta versionen:
Sitta i ett bord med människor du talar med, glas gott vin framför dig, mera i baren, härlig isländsk live-musik på scenen framför dig.
Och planschen från Árstíðirs keikka på café Rósenberg laugardaginn 9. april kl. 22.00, Aðgangseyrir 1500 kr, hänger på min vägg och gör mig glad.

(tänker inte definiera deras musik som annat än "isländsk musik". det är så här det låter. dynamiskt, instrument, sång, fart, lugn. isländska.
sen finns Jónsi och Sigur Rós och att höra dem skulle höra till en helt annan kategori. jag tror inte man stöter på dem på en keikka på en bar. jag tror det skulle bli slagsmål om vem som ryms in.)

Det här med vädret fascinerar.
Idag betedde sig mitt badrumsfönster som om det var jordbävning och lite senare lät det som om någon kastat sand på mitt fönster. Hagel.
Och så kom jag hem totalt dyblöt och frusen efter att jag försökt hitta gatan var jag skall vara på kurs imorgon. Jag hittade den inte, bara nästan. Var typi ändan av den när jag valde höger fast jag inte borde ha gjort det.
Sen var jag så våt och bitter och fingrarna så oförmögna att röra sig att jag förlitade mig på buss nummer 19 som tog mig till Hlemmur.
Kom hem, staplade den sista vägen från hållplatsen till hemdörren, behövde två händer till att öppna dörren, hatade vind och regn, men kom hem.
Det är det som är sisu, slog jag fast.


Folket

Dom talar ju svenska typ hela bunten. Antingen förstår lite eller talar och förstår. Och känner alla varandra, nästan, och dricker lika aktivt som finnarna.
Fick igår höra att husen på min hemgata är en gåva av Sverige och att det är allmänt känt att finnar och islänningar "bondar", det finns något gemensamt.
Det är en gemensamhet som inte inkluderar den finska oförmågan att öppna sin mun och det är jag glad över.


Ég

Är förvånad över att jag klarat av min än så länge rätt ensamma tillvaro här.
Låtsasdiskussioner jo, fantiserade besök av jag vet inte vem, men jag är inte vemodig.

Idag har jag chattat med en person på fb och talat i telefon med en annan. Ja och sen morgonen med denna min enda kontakt här - paret som jag sov hos förra natten. (Sista bussen går elva, nattlivet passar sig inte för Breiðholtbor.)
Min telefon hade inte ringt på en vecka. Har burit den med mig men knappt använt den som annat än klocka.
Eftersom jag inte hörde vem hon presenterade sig som trodde jag att hon ringt fel.
Det visade sig att jag talade med ägaren till det garage jag bodde i. Hon ville kolla att jag var okej när både min hyresvärd och hans rumskamrat var på resa och hade lämnat mig hit helt ensam.
Jag var okej.
Jag är glatt förvånad.

Imorgon börjar isländskaspråkkursen.
Sen får man se vad som händer.
11.04.2011 kl. 02:31

det finns daggmaskar också i Reykjavík och imorgon ska de få höra något fint.

Isländska bussar är inte något fyrir útlendinga.
Det är slutligen konstaterat.
"efter klockan åtta åker jag inte alls där via"
jahha.
Nummer 3. Ever after.


Árstiðír

En kväll förra hösten var jag på min första isländska live-keikka. Samma dag hade jag fått tips om den på isländskan, så jag lockade med min kompis och snart var vi i bar Looses källarvåning.
Trots hur min vardag såg ut då lyckades jag njuta, det var härlig stämning, och efteråt gick jag fram och imponerade med mitt "Goðan daginn", köpte deras skiva med 2 euros rabatt och sa att jag planerat att komma till Island på våren, att nog hade dom väl keikkan på Island då.
I det skedet visste jag ännu inget om varken kurs eller garage. Men man är ju optimistisk.
Idag morse var jag klok nog att kolla bandets facebook, keikka nästa dag på café Rósenberg.
I'll be there. Måste ju se om dom kommer ihåg mig.
And I'm waiting.


Folket

På väg på min långa vandring stannade två unga män och talade mig vid dammen.
Det var roligt ända tills dom började tala om gud.
Jag trodde ju att jag fått barsällskap. Men dom var missionärer från Amerika.


Ég

Blev en fri dag precis som fredagar ska vara, främst för att uni-boken jag packat med var den samma som jag läst slut kvällen innan. Ibland tycker både tankeverksamheten och ens undermedvetna att man förtjänar en fri dag och då samarbetar de.
Jag tackade och tog emot, åt crepes på engelska-betonade service-stället café Paris och gick långt långt längs stranden.
Mina fötter känns som om dom är sönder men det var skönt att gå.


Reykjavík(s nattliv. Jag är ingen looser.)

Det finns många barer i den här staden, men som första på listan hade jag det lilla mysiga stället jag kom ihåg från senast, och som fortfarande stod kvar och verkade ha samma stämning. Hemmi og Valdi.
Senast drack jag nog bara juice.
Läste nån insändare "Are icelanders true romantics? Really?" och hörde mest engelska omkring mig.
Höll mig till det för ikväll, ska spara pengar till imorgon.
Njöt av att ingen kände mig, ingen hade förutfattade meningar. Du kan vara vem som helst och behöver inte bry dig om vad andra tänker, för det har ingen skillnad.

Var inne i en butik och köpte två vykort till, noterade någon grej med turkosa topparockar, sex stycken útlendinga som alla till synes frivilligt gick omkring i dessa prick likadana rockar.
Ölen hade gjort mig mer full än jag tänkt mig och det var skönt. I den kvällsmörka staden med det där berget skymtande mellan husen var det skönt att bo. Att sen sitta på en buss som förde en hemåt ökade bara känslan.
(Så länge bussen tog en dit man ville...)


Dom här bussarna.

Jag tyckte det var en god idé att hoppa på 12:an istället för att bli och vänta på 3:an, nu när jag hade koll på åt vilket håll jag skulle ta den och allt.
Jag satt i isländska versionen av fredagkväll-bussen och var så nöjd över att jag lärt mig använda bussarna här.
Och i en vecka har jag konstaterat att dom isländska busshållplatserna står väldigt tätt.
Och sen just när man konstaterat "aj men den vände ju åt andra håller här" och trycker på stop:knappen, så åker bussen nerför en låååång nerförsbacke, till näst över nån jävla bro, inga trottoarer finns, ännu en backe upp, och sen stannar den. Säkert över en kilometer.
Jei.
Busshållplatsen på andra sidan vägen är inom synhåll, jag tar den graffitiprydda tunneln under vägen, klockan känns som mycket mer än nie, jag genar över brungul gräsmatta i blåsten.
Överkomligt antal minuter tills 12:an kommer och tar mig tillbaka. Trötta fötter och en snabb blick på den långa slingrande vägen till dit långt borta där husen igen höjer sig och jag tvekar inte på att stanna. Jag hade gått helt tillräckligt idag.
Beundrade reklamen för den nya fågelfilmen och frågade mig varför man aldrig lär sig att gå på vessa då i det tidiga skedet. Varför man tar för givet att man kommer raka vägen hem. Det gör man inte.
Bussen kom och det var samma chaufför. Han kände såklart igen mig.
Tack vare att busschaufförena här på Island talar med passagerarna men framförallt tack vare mitt Mini market -landmärke hittade jag till garaget.
Landmärken är bra.

(jag vet inte om mina isländska bussexpeditioner möjligen kan intressera någon, men när man är där ute i blåsten så har man inget bättre för sig än att formulera sina upplevelser i mer eller mindre välformulerade meningar, så därför.)


Garaget

Vet inte varför jag hade lust att höra engelsmannen sjunga time's running out as often it does. Men jag hade så det blev det första på listan.
Kvällsmat och mjölk som just och just räckte till en kopp te.

Imorgon blir det musik.
Tack vare min enda isländska kontakt, som bor inne i centrum, kan jag gå på keikka trots att sista bussen åker halv elva.


Vill du ha en händelserik islandsvistelse: ta bussen.
Senast jag var här stannade både flygbussen och bussen till Akureyri, så du behöver inte ens hålla dig till stan.

09.04.2011 kl. 03:46

läser mer än jag skriver men så länge det är bra litteratur är det ingen fara.

Valde bort både Enne och att försöka para ihop Bea och La.

Hamnade på min knarrande säng med Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer och en lång lista Simon and Garfunkel i rummet.
Blev fast. Läste. Mycket, många sidor, musiken tog slut, jag låg kvar. Läste vidare.

Bokmärket hoppade stormsteg då jag slutligen flyttade det.

Det är en mycket bra och välskriven bok.
Man blir ju avundsjuk.

Och nu är jag till och med trött och mjölken som blivit i glaset på bordet har blivit varm och jag tänker låta den fara.

Imorgon är det fredag och om jag inte efter det har minsta erfarenhet av Reykjavíks nattliv är jag en looser.
08.04.2011 kl. 02:23

inussiarnersumik inuulluaqqusillunga. med vänlig hälsning.

Dansa på min grav.


Reyjavík

Igår var det väderväxlingsdag och idag var det blåsdag.


Ég

Jag har läst om samiska och grönländska idag.

Hon har blivit en symbol och det stör mig.
07.04.2011 kl. 23:49

Only good things can happen

Ég

Drömde att Jack Sparrow red i öknen och så var dit någo andra och det skulle bli fight.
I en annan dröm simmade jag med en prinsessa som jag, efter att jag försökt ha sönder hennes klänning bakifrån, plötsligt kände stor förståelse för.

Det är inget fel på att vara lite fast i hjärndöda och simpla nätspel.
Efter att just ha skaffat min femte häst är jag lite fast i ett hjärndött hästspel på facebook.
Mina två första hästar (Not och Nots föl Calypso) har ren levt sina liv och dött, kvar finns Sting (döpt efter sångaren) som är Calypsos föl och Sims som jag köpte som vuxen, och deras igår födda gemensamma föl Efni.
Det är ganska spännande.


Garaget

Isländsk reggae fyller mitt lilla hem. Det låter ganska roligt faktiskt.
Bara gästerna saknas.
Jag får nöja mig med att dansa för mig själv och skriva mejl till familjen.
Man får ty sig till det man har.

Matförrådet börjar växa. Har dessutom en fruktskål. Väldigt liten, men bättre än ingen alls. Har inget skärbräde, funderar på att skaffa ett.
Nätet är lite instabit så jag försöker undvika stora mängder bilder.

Jag inser först i mitten av andra skivan att dom båda är av samma band.
Hjálmar.

På dagen efter dushen kände jag mig trött och eftersom jag är en väldigt fri människa och är här för att göra vad jag vill så låg jag snart på min säng med solen skinande på mig genom fönstret medan musiken spelade. Det var väldigt skönt.
Jag väntar på att kunna sola på sommaren.


Folket

En äldre man satt sig bredvid i bussen, bänken knakade lite och han sa något som lät som "den knarrar". Jag sa jo och rättade det till já och förberedde mig på att nästa gång köra med Ég talar bara lite islensku ifall já inte skulle räcka till.
Det blev ingen nästa gång.

Jag steg av i Hlemmur och på väg till den rätt stora bibban i centrum såg jag en liten skivbutik på andra sidan gatan.
Jag gick in, en man som låg i en soffa intill dörren hälsade Goðan daginn, jag hälsade tillbaka och fick syn på "Icelandic"-hyllan bland utbudet som till 9/10 bestod av vinyler.
Lyssnade på två skivor som såg trevliga ut (blir nån överraskad då jag berättar att ena skivomslaget var gult?). Det lät också trevligt, jag köpte dem.
Mitt kort avslöjade mitt hemland, mannen i kassan ville veta hur man säger tack på finska. Det där med k och t var lite svårt för honom.
Då jag sa att jag var här för att lära mig isländska men att det inte gick så bra svarade han "Only good things can happen".
Jag gillade det.

Jag gillar också att bo någon annanstans än bland finnar. Visserligen är jag själv rätt tyst av mig men det måste ju bero endast på språkbarriären. I alla fall så är förutsättningarna bättre här.


Reykjavík

Tycker om att åka in till stan. Idag tog jag 12:an som åker annan rutt så det var lite spännande.

Igår då jag hade roligt åt att det regnade i Finland kände jag lite på mig att det inte skulle vara så soligt här mera nästa dag.
Det regnade idag.

Efter skivbutiken tog jag en kopp te på ett nästan folktomt litet ställe på samma Hverfisgata och gick sedan till bibban.
Jag kan inte få ett isländskt bibbakort, men skall försöka med inträdesbok och dator (Enne) där nån dag.
Sprang till trean och åkte hem, regnbåge på himlen.

Har inte ännu varit inne på nån isländsk bar. Kanske jag drar mig lite för att gå ensam, men kan ju skylla på att jag till kvällen brukar vara tillbaka i Breiðholt.
Måste värva sällskap och ty mig till dom senare bussarna.

Imorgon får jag en cykel.


Min gula samling

Gul tröja som gör min garderob mindre svartbetonad.
En och en halvliters mjölktölkki som går åt på i genomsnitt 3 dagar.
Gul kopp som jag fullt förstår vad det står på, fast koppen påstår tvärtom.
Bananer som inte behöver vägas i butiken och som just och just ryms i min fruktskål.
Skiva med isländsk reggae.
Earl Grey -paketet och oljan är också gul.
06.04.2011 kl. 00:53

"I'm your man"


Folket

Alla har bil här. Dom kör allastans. Medan jag kokar min potatis kommer dom körande till sina hem i sina stora bilar.


Reykjavík

Breiðholt, området där jag bor.
Jag trodde det bodde lite människor på Island. Jag trodde det bodde speciellt lite människor så långt ifrån centrum som mitt garage ligger.
Men vägen till och från butiken var rent av livlig. Butiken var livlig.
Kände mig som en lokalbo då jag tog en matkorg och köpte mat bland alla andra.
Jag köpte potatis. Jag brukar aldrig äta potatis när det är jag som kockar.
Så chansade jag på något som verkade vara gräddfil och tog det trygga kortet sojakorv och zuccini.
Det var gräddfil.

Apoteket hade nagelsaxar. Jag sa Goðan daginn och Takk fyrir och kände mig ytterst isländsk och återvände hem.


Garaget

Det finns två. Åtminstone. Bara den ena är en accepterad room-mate, resten inkräktare. Så länge dom inte kryper på mig är det väl okej.

Kvällen har börjat med Leonard Cohen. Går skrivandet bra räcker nog inte hans skivor till.


Ég

Det var en tid sen jag läste psykka till studenten. Nu finns läsandet där igen; uni-inträdesprov. Men jag märker att nordiska språk känns mycket intressantare, i alla fall efter 50 sidor.
25 sidor /dag.  3 böcker. Under 3 veckors tid. Men så länge det finns lite isländska här och där så borde det väl gå.

Tekannan borde räcka till drygt två koppar men ikväll läckte den så det blev bara drygt en. Bristtillstånd råder.
05.04.2011 kl. 00:19

"Det är det som bär mig nu"

Försöker byta mina bilder men det går trögt.


Garaget

Garagedag idag.
Vädret anpassade sig därefter och har varit mulet hela dagen.
Jag har tagit i bruk tekannan som finns här. Den är fin. Och igår köpte jag hederligt svart te.

Släppte ut en fluga som hade hittat in igår då jag vädrade.




Ég

Drömde att jag var på väg och köpa någonting, hade plånboken med mig, var kanske på väg till en bar eller nånting, och så gick jag förbi ett ställe med tama lejon och tigrar och såna och så blev dom hotfulla mot mig. Först blev jag mycket rädd men sen höll jag mig alldeles stilla som man ska göra. Jag lät dem ta min plånbok som dom for iväg med och tog mig sedan bort därifrån.
Det var inte allt men det får räcka.
Jag drömmer väldigt mycket och kommer ihåg det mesta.

Ska nog gå ut idag, till matbutiken. Så borde det finnas ett apotek också och jag ska försöka hitta en nagelsax.
Det borde finnas en bibba också helt nära, det ser inte ut som en bibba så jag har inte vågat mig dit ännu. Men jag vill låna isländsk musik som man inte får i Finland. Det finns mycket isländsk musik som man inte får i Finland.
Och jag vill ha variation till Tracy och Eva Dahlgren och Loreena Mc Kennitt och resten.


Det isländska folket

Jag såg posteljonen idag. Han gick förbi mitt fönster, till boningshusets dörr, kom riktigt snart tillbaka. Jag fick ingen post.
Jag är inte van vid att bo på marknivå.

Annars har jag inte sett så många islänningar idag för har varit hemma hela dagen för att komma igång med Enne.
Jag har inte skrivit så mycket nytt, men nog läst igenom och gjort ändringar. Det går långsamt men i alla fall går det lite.
04.04.2011 kl. 19:27

Mjölktölkkin matchar min gula tröja.

Garaget

Det är lättare att diska om diskbänken är en meter ifrån bordet där man sitter med datorn.
Och så fick jag idag syn på min room mate. Jag är tacksam över att han/hon inte är större. Har spindlar faktiskt kön?

jag är inte ensam.

Jag har också en dammsugare. Under sängen.



Reykjavík


Det snöade då jag vaknade imorse och var sedan solklart hela dagen.
Jag tog 3:an in till stan.
Man måste åka in till stan för att det ska hända något. Här i garaget är man ensam med sin musik och dator och disk och spindel.
I stans caféer far det ena dagen en karavan av islandshästar förbi på gatan utanför, den andra börjar brandalarmet tjuta.
Jag kollade idag det fd Kaffi Hjlómalind. Nuförtiden ett "familjecafé". Sällskapet därefter. Tekopparna var små men desto fler.

Man behöver inte väga sina paprikor och bananer i butiken. Det tycker jag är lustigt. Och idag köpte jag salt och olja.
Såklart man inte tänker på att köpa salt och olja när man är första gången i butiken.
Så igår åt jag min mat utan salt och olja.


Ég

"I saw you were reading and writing". Tydligen gjorde det mig till en person som har starka åsikter om Islands ekonomiska situation.
Kort efter mitt "Takk" till servitrisen på kaféet stod jag på trappan utanför, solglasögon och tobak i handen.
Det var inte min tobak. Jag rökte heller inget av den. Men en spanjor hade kommit fram och berättat om sitt dokumentärprojekt om Islands ekonomiska skulder, dit han försökte värva islänningar med åsikter i frågan.
Jag var inte islänning och hade inte speciellt starka åsikter i frågan, men gav i alla fall min mejl-adress. Väntade utanför med hans cigarett medan han hämtade papper och penna.
Stod där och log åt synen trots att varken jag eller någon som kände mig kunde se den.

Hade tidigare gått till samma ställe var jag suttit och textat med en kompis från Finland senast jag var i Reykjavík. Stora stenblock som randar strandstråket alldeles vid havet. På andra sidan viken Esja.
På riktigt är horisonten inte sned.

sned horisont. jag vet.

Gick upp till den stora kyrkan på kullen, var lite turistig innan jag ville hem.



Tog 12:ans buss, från Hlemmur. Den åkte inte dit jag ville att den skulle åka. Så jag steg av på vår hotellgata från senaste gången, Suðurgata, och gick till treans hållplats. Det lönar sig nog att hålla sig till 3:an. Eller nästa gång ta 12:an åt rätt håll.

Mer eller mindre små och söta hus.



Jag tycker om att ingen här känner mig.


Det isländska folket

Måste kämpa med att inte sitta och flina under bussresan in till stan då ungdomarna som satt bredvid talade med varandra. Ungdomar som talar vikingaspråk.

Igår i bussen accompanierade ett isländskt fyllo mitt sällskap, satt sig snett mittemot.
Isländska fyllon verkar inte vara lika skräniga som finska.
Han på bussen igår försökte emellanåt kommunicera med att peta med sin fot på min. Efter några gånger tittade jag upp på honom och han slutade.
Lingua franca.


Språket

Då jag sitter och lyssnar på isländskatalande undrar jag hur jag någonsin ska lära mig språket. De talar inte som isländskaläraren i Helsingfors. De talar som normala människor och jag förstår ingenting.

Sista låten har spelar och att jag skall gå sova.
Enne väntar fortfarande. Otåligt. Men än så länge så vågar jag säga "jag hinner".
04.04.2011 kl. 01:51

"Vad ska du göra om du tappar bort dig i en isländsk skog?" Res dig upp.

Eftersom jag valt att skippa alla "borden" så fördömde jag mig inte över att ha suttit inomhus ensam med min dator och internet. Men jag fick i alla fall lust att gå ut. Helt nära var jag bor finns ett stort vad vi skulle kalla "grönområde" som nog inte var alls grönt. Men inte mindre vackert för det.
Väntar på att få min cykel. Domdär småvägarna var oändliga. Space.









mitt hem:

03.04.2011 kl. 00:39

Esja.

02.04.2011 kl. 21:45

har aldrig förr datat i ett fd garage.

02.04.2011 kl. 21:44

Här finns ingen snö.

Hittade en gul kopp som det stod ”jag har ingen aning om vad det står på denna kopp”. Jag förstod genast vad det stod, men köpte den för jag behövde småpengar till bussen. Och dessutom är dom tekoppar som finns onödigt små.


Igår kväll där jag låg i min säng och var adrenalinvaken spekulerade jag kring vilken dag det var här på Island. Jag hade ju åkt till andra sidan Greenwish och i flygbussen hade det stått 31.3.
Men det är nog lördag idag. Bussbiljetten säger så.

Axlarna och benen är sjuka.
Jag tror jag såg norrsken från flugbussen igår kväll. Har aldrig sett det förut så är inte helt säker.

Massor utrymme. Färgglada hus. Lite som i tölö men ändå inte. Svarta sandvägar. Människor som inte behöver en kvadratkilometer avstånd till varandra. Massor bilar.

Det är nog ett bra ställe jag valt. Bortsett bilarna.

Jag var till Hlemmur idag. Ändstation för ett antal bussar. Hamnade dit då jag ville ha en buss som åkte till mig och inte ville vänta en kvart på 3:an. Så jag gick till Hlemmur och tog slutligen en trea som var en senare tur än den jag skulle ha blivit och väntat på.

Tid är till för att spenderas, inte till att uträtta saker. Pengar är bara ett medel.

Sen till närbelägna Minimarket. Köpte färska isländska svampar som såg konstiga ut.

Börjar hitta i hemkvarteren. Närmaste busshållplatsen, butiken. Välja rätt gata på första försöket.

02.04.2011 kl. 20:31

första dagen

Te, internet och mat.
En parad av islandshästar klapprar förbi längs gatan utanför kaféet. Halva caféet går ut på gatan.
Det tar aldrig slut.
Och jag vill också rida på en lurvig härlig såndän häst.

Nätet funkade inte imorse i mitt härliga garage. Jag behövde kolla mejlen med kartan om var närmaste butik fanns, jag behövde mat.
Men det funkade inte.
For till slut ut i tron att jag kanske skulle hitta till det närmaste biblioteket där det fanns nät.
Jag hittade en busshållplats.
Jag hade såklart inte tänkt på att ta med hyresvärdens busskort som jag fått låna, så jag köpte en bussbiljett för 350 kronor.
Buss nummer 3. Stannar vid busstationen. Från busstationen hittar jag till innerstan.
Efter en stund syntes Esja. Berget. Strax utanför staden, bara står där på andra sidan lite hav. Det står "Esja" i min kalender som jag hade för ett år sen. Det är en symbol.
Att sen se det där berget var väldigt fint. Jag hade kommit till "Esja".

Steg av så fort jag skymtade busstationen. Jag kände igen mig. Jag kunde gå åt ett håll och veta vart jag skulle komma. Jag kunde tänka "där har jag varit". Det kändes bra.
Jag hade glömt hur brant backen upp till huvudgatan var. Jag gick till huset vart Kaffi Hjlómalind varit senast. Kaféet fanns inte kvar.
Jag gick tillbaka till ett kafé som verkade ha wlan.
Kaféet hade wlan. Det kändes också bra.
02.04.2011 kl. 15:25