fem dagar

Jag har inte ännu börjat packa. Nog gjort listor, men inte packat.
Först var jag väldigt länge endast förväntansfull.
Eller allra först ville väldigt länge "bort" och Reykjavík var mitt bort. En söt och trevlig stad där jag mått väldigt bra den gången jag varit där och med ett stort berg strax intill som nästan alltid skymtade bakom något hustak, "Esja".
Det var mitt bort.
Sen plötsligt blev det tre veckor och sen två och sen fem dagar och imorse då jag stod och diskade efter väldigt få timmar sömn och ganska mycket alkohol därinnan så kände jag mig endast rädd. Inte värst förväntansfull.
Rädd för att sätta mig på ett flyg som jag vet kommer att ta mig till ett ställe på andra sidan ett hav där jag inte känner någon och måste klara mig själv. Måste klara mig helt själv med det bräckliga som ren här är jobbigt.

Alla säger "njut av Island!" Visst. Jag ska väl göra det. Men emellanåt känns det som att jag inte helt vet hur man gör.
Jag tänker i första hand lyckas med att ta mig dit.

Man ska inte tro att man så lätt kommer "bort". Det hänger inte bara på ställe och umgänge. Detta kan snarast kallas omväxling. Skall inte tänka det som mer än så.
Sig själv kommer man inte bort ifrån helt så lätt.
Och kanske är det bra att man sätts på prov just genom det.

Eftersom jag omöjligen kan veta hur det kommer att bli så ska jag åka. Det är liksom den bra sidan i det hela. Jag kommer knappast att ångra, villa ta tillbaka dom där fem veckorna (mera troligt att jag kommer att villa tillbaka till dem), och om någonting så är det något nytt.

"Det är modigt" har jag också fått höra.
Det är fint att jag fått iväg mig i alla fall, kommit såhär långt.
Sen är det bara att vänta fem dagar och se hur det blir.
27.03.2011 kl. 11:47

sysslofullhet

Jag köpte ett näsdukspaket för några dagar sen. 120 kpl. Jag tror det har mer höjd än bredd. Paketet ser klumpigt ut, men samtidigt tryggt. Det finns där, ett bra tag.

Grannens internetanslutning fungerar tie gånger trögare i mitt rum än i köket. så man hinner dricka upp sitt te innan man fått igång det man vill få igång.
Har alltid tyckt lagändringar sker väldigt långsamt, att mesta tiden verkar gå till diskuterande och besluten bara dröjer. Och de gånger beslut fattas så är det saker som inte alls berör ens liv.
Men nån vecka sen läste jag i tidningen att det inte längre är olagligt att använda sig av grannens nätanslutning. Vilket gjorde mig glad. Och mer laglig.
Inte för att det berör mig, egentligen.

Skrivande trögar. Inte bloggen, utan Enne. Bloggen har jag ingen press på så något sånt som trögar finns inte. Men gällande Enne finns det. Det är en historia, en helhet, som jag vill få klar nån dag. Och det innehåll som ren finns inspirerar mig, men det är frågan om något annat tror jag.
Om sysslofullhet och att den tiden som blir kvar är några timmar i veckan och på grund av hur invecklat hela projektet är så får man inte igång det på några timmar i veckan. Det är mer "allt eller inget".
Jag lever i hoppet att Island blir mera "allt".

Jag har en cykel i Reykjavík. Så jag torde klara mig. Skulle villa lova mig själv att varje gång jag finner mig sittande utan att veta vad göra och med en stark känsla av att jag borde göra något  så skulle jag bege mig ut och cykla. I en hel stad man inte just alls känner borde man väl få tiden att gå med en cykel. Men jag vågar inte lova något.

Jo jag har tänkt att jag senast i Reykjavík kommer att få skrivet på Enne. Högst troligen kommer jag att ha bra med tid där.
Men sysslolöshet skrämmer mig. Senaste veckorna har sysslosamhet varit det som hållit mig på fötter. Att Enne lidit av sysslosamheten har jag accepterat (att Enne lider även under dessa inte alltför sena kvällar då jag sitter hemma utan "borden" accepterar jag inte. Lika lätt.) Det viktigaste har varit att hålllas på fötter. Och det har jag gjort då jag hållits sysslosam, aktiverad, och inte tänkt. Framförallt inte tänkt.
Det brakar så lätt.

Alltså ser jag sysslolösheten på Island mera som ett hot mot den inre balansen än som en fördel för Enne. Men då sysslolösheten kommer att vara ett faktum så är det bara att göra det bästa av situationen och försöka få liv i Enne.

Vi har kommit till skedet att det är "nästa vecka". Efter veckor av "sen i april", fyllt av förväntan och glädje, till detta mer osäkra och fullkomligt konstiga "nästa vecka ska jag sätta mig på ett flyg och stiga av det i ett främmande land där jag inte känner nån och där ska jag vara, liksom klara mig själv, i över en månad."
tänk om jag inte klarar mig själv?
har som motto att komma helskinnad tillbaka. tror det är ett bra motto.
och väldigt snusförnuftigt så tror jag nog att det kommer att ge mig något, att jag kommer att vara glad att jag for, att min oro är överdriven.
fast lite oro är alltid sunt. jag känner mig sund.

Jag skriver sällan på bloggen utan att först ha skrivit dagbok. Först allt dit på datorfilen, sedan det utvalda, välformulerade hit. Idag har jag inte skrivit dagbok. Har börjat skriva mindre dagbok senaste tiden. Delvis är det en del av kampanjen "tänk inte, gör inte big deal, bara gör saker". Säger allt oftare till mig själv "nej du behöver inte skriva ner det."
Med tanke på hur ny den inställningen är kommer jag oberoende att ha helt tillräckligt att läsa sen om 20 år om ja mot förmodan inte har något bättre för mig då den dagen kommer.
På tal om 20 är jag 19 riktigt snart. Men ålder är bara en siffra. Och jag är inte för tillfället megapartyjeejeefiraalkoholbileet. Motreaktion. Tror jag. Och jag vet att det är en bra sak.
Jag kommer hoppeligen att fylla 40 ännu nån dag och då kan man med gott samvete ha megapartyjeejeealkoholbileet. Som motreaktion?

Har inte varit på borgbacken på några år. Jag inser att jag inte behöver borgbacken. Mitt sinne ger mig mer än tillräckligt bergochdalbana. Tack det räcker så bra. Jag skulle faktiskt kunna vara lite mindre bortskämd, lite mera dela på det goda, jag skulle klara mig med mindre.
Men samtidigt förnekar jag att det skulle vara något man själv kan påverka. Hur mycket man får av bergochdalbana, obeorende om det är en bra sak eller inte.
23.03.2011 kl. 23:34

så länge det är ens lite anonymt

Teet drar. (något tyskt)
Karelska piråger i rosten. Det är billigare att köpa påse med såna än lösvikt.
Det är okej att vara hungrig, klockan är ren halv fem.
Cohens New skin for the old ceremony. Bra skiva.
Får inget gjort. Lika som senaste 2 dagarna.
Gällande översättningen, skrev "om inget överraskande händer får jag nog det gjort under veckoslutet". Men det här är ju inte överraskande, eller är det?
Sverige-ansökandet känns som saker som måste slås fast, beslutas, och så är det på något sätt avgörande och det finns en deadline men den är inte ännu och jag skjuter (tydligen) upp det fast jag inte tycker om att skjuta upp saker.

Men det känns som att jag har en orsak, att liksom "inte få något gjort"
men hei jag skriver hit i alla fall.
fast jag borde få översättningen och ansökandet gjort så jag sen kunde fortsätta med Enne. här igår sa jag mig att om inte annat så kan jag "leva på" det, vill utveckla det, få det till något. så därför borde jag ... om inte för annat.
jag drömde att det var sommar och skolavslutning och vi fick fara och simma och sola och det var varmt.

Har aldrig tidigare druckit så mycket två kvällar i rad. Har heller aldrig tidigare köpt så mycket alkohol på en kväll. Har heller aldrig hållits så nykter trots den mängden alkohol.
Men då det var mina egna pengar och då dom där timmarna igår blev en paus från hur det annors varit senaste dagarna så är allt okej.

Nästa tisdag är något jag försöker att inte tänka på.

men ska väl försöka (få saker gjort).
äta lite till först.
05.03.2011 kl. 16:36

Mars

Fyra veckor, exakt.
Innan det lite fester (hoppeligen även egen födis/avskedsfest ...)
lite TA
frissa
nya glasögonbågar
skrivande översättande ritande tyskaläsande

Reykjavík väntar på mig
min blogg väntar på Reykjavík
jag väntar på Reykjavík
04.03.2011 kl. 12:16

februari

Tid att skriva. Enne in my heart.
Tid att vaka. Till tre ... till sju ...
Tid att skjuta upp saker man borde göra.
"Bordena" finns, jag fortsätter träna mig själv i att inte stressa.

Förutom tid finns även ett utprintat papper jag satt upp på bokhyllan med sinitarra.
Min flygbiljett till Island för 1:a april.

Enne är stort och komplicerat, och hela tiden måste man ha allt mer kontroll på hur allt strul mellan de olika karaktärerna ska gå ihop, men eftersom jag har tid att sätta på allt detta arbete så känns det bara bra.
fast ibland ska man nog gå sova då man är trött.

Penkkis för några dagar sen. Jag trodde i ett skede det skulle bli det klassiska: efter känslosam dag med mycket händelser, och ännu som det var nåt "speciellt" som överraskande hände, så skulle dagen sluta i känsloutbrott då dagen var slut och man var helt ensam.
Men det blev aldrig nåt sånt. Ett enormt framsteg.

Läser inte. Har inte tid, eller prioriterar annat. Det akuta jag "måst" göra, och sen skrivandet.
Läsandet av den isländska boken, av mina bekantas texter, det skjuts bara upp och det stör mig.

Blondies sång Maria är en underbart uppiggande glad sång. Rekommenderar.
19.02.2011 kl. 22:55

Island. Men inte helt ännu.

Jag tror jag i det här skedet kan lansera min idé. Jag kan ju inte veta hur många som får veta om lanseringen den här vägen, jag tänket inte göra mycket reklam, men i alla fall lanserar jag den för mig själv.

Det finns en kurs. Och det finns en bostad (garagebostad, I'm just saying that's cool stuff!). Det finns inte biljetter. Ännu.
Jag håller ännu på äventyrsmöjligheten, Sverigebåt, buss till Danmark, färja till östra Island, buss till Reykjavík. Men det beror på priset på färjan och på bussförbindelserna, som det minsann är svårt att få klarhet i.
Den andra möjligheten är flyg. Jag vill inte flyga. Jag vill ha äventyr. Och en jord att leva på, även i fortsättningen.
Så till lanseringen: detta blir möjligen en Reykjavík-blogg.
För jag tror att jag kommer att ha nåt att skriva om där.
Och som variation till Enne. För Enne kommer med och Enne mår bra och Enne skall delta i en tävling. Mer än så förtäljer inte historien.

Sörnäs: det kändes absurt, återigen. Jag kommer inte från känslan. Att komma in i det där rummet, två stolar, bordet på sidan om, med näsdukar och choklad.
Jag väntar en kort stund, hon hämtar vatten och kaffe. Jag sätter mig efter en stund. "Jag tar mig friheten att sätta mig ner." Och sen sitter man. "Klienten sitter där färdigt och väntar."
Det känns absurt. Att det är man själv som sitter där.
Men jag sa till mig att inte tänka så mycket.
För det hjälper. Och jag får ju choklad.

Till näst blir det Cabaret, och jag tycker att det är dumt av svenskis att i sin broschyr avslöja hur historien slutar. Dom tror att alla vet allt färdigt. Alla vet inte allt fördigt.
Det är därför man går på teater.

Jag är hungig. Jag ska äta.
03.02.2011 kl. 16:15

Det lönar sig.

Emzie bad mig. Bara ett kort inlägg, om vad som helst.
Jag sa att det inte platsar i kombination av dagbok på ett ställe och det fiktiva skrivandet på ett annat.
Vad är det här? Det ska du inte fråga, i alla fall av mig.
Men jag ska till Reykjavík i april. Söker fortfarande bostad.
Och jag har ett neongrönt pappersarmband runt högra handen. Som jag vill ha bort. Men saxen är i köket och jag orkar inte gå dit. Skall försöka komma ihåg den nästa gång jag blir hungrig.
Uj jag känner mig som en bloggskrivare, en stereotypisk sådan. Det är kanske där problemet ligger.
Jag ska inte sova. På länge. (so let's continue with that ... anybody familiar with this feeling..??)
Jo hon har sagt så förut. Och har oftast varit i säng senast vid midnatt.
Jag föredrar nog fiktivt skrivande, då det är allmänt.
Enne.

Fick idag ett brev på posten. Adressen, skriven av mig själv, överkryssad, på ett ställe av det stora vita kuvertet en tarra, förkryssat "okänd". Stor pil på avsändarens adress, postnumret skrivet pånytt med stora siffror.
Kändes konstigt att själv öppna brevet, ta fram de 40 sidorna, och den lilla lappen med presentation av mig själv.
Sätta in de i ett nytt kuvert, använda de sista frimärkena, 2 för säkerhets skull. Fota innehållet innan jag satt in det. Jag gillar att föreviga.
Jag hade missat förlagets namn. Det är ju bara en liten detalj.
Rekommenderar: skriv in anvsändarens, alltså din, adress på kuvertet. Det lönar sig.
28.01.2011 kl. 21:54

Balken är inte längre en centimeter lång. Score.

murbrukets kemi


det tar ont, ont i nacken. och det kliar på sidan om munnen och jo jag är väl trött men jag vågar inte gå sova. vill stanna tiden, inte bli midnatt. hjälp mig.

han kramade mig så hårt att jag knappt fick luft. kände mig nudda vid ändlösheten, klockan utan visare, nirvana, men han lättade på taget.

jag vill bli nåt stort. han sa jag kunde studera murbrukets kemi och jag fick lust att slå ner honom från soffan men orkade inte. tröttheten. jo det var skämt jo jag borde skratta. men tröttheten.

jag vill bli tagen på allvar.

minns du doften av ananasen? det var samma morgon som hon öppnade det nya smörpaketet.

visst minns jag, jag ler till och med.

03.01.2011 kl. 20:20

Saknar inte skolan

Ratata vill att vi ska skriva sex. Det är okej.

Ratata vill också, eller kräver i alla fall, att vi ska skriva in vår mejladress och vårt lösenord i en centimeter-lång balk. Det är inte helt okej, men det går då man vant sig.

Vet inte ifall detta är ett utbrett problem eller om det berör endast mig.

 

Du kan låna fem filmer gratis från bibban, och du får ha dem i en vecka. Jämför detta med filmuthyrning och du gräver hoppeligen fram ditt bibbalösenord.

Det lönar sig.

Film idag. Film imorgon. Film på söndag.

Saknar inte skolan.

27.12.2010 kl. 20:22

jullov

ja har int minsta lilla lust att blogga.

har ätit mig relativt mätt på tortilla, har int lust på mera. O har nog lust på någo, men int nå choko eller ananas eller sött. te väl snarast.

har lite klotta ner mig men bryr mig inte och vet inte ifall jag kanske borde.

hon va no i skolan o glad o sprallig. men ja vann no henne på kossufärden. Ba skrek o tänkte att snart kommer de blod ur halsen. men de kom int.

tillåter mig fullt att int uträtta någo jättestort ikväll, men sku villa sätta fingret på vad jag känner för just nu o få de behoven tillfredställda. kanske rentav en kopp te faktiskt sku räcka till att göra det, men har svårt med det där att stiga upp ur soffan.

...

kylskåpskall ananas, där i kalla skåpet sen en tid tillbaka, gick nog ner och kanske fyllde nåt behov vet inte. vet däremot att de där i syd skulle tycka det är helt fel att äta kylskåpskall ananas som varit i kalla skåpet en tid.

men te är ju alltid det trygga kortet.

...

jag försöker undvika "soffmys" och klädredogörelser.

i alla fall kladredogörelser. nog för att jag had helt bra utstyrsel-dag idag.

rekommenderar kaj korkea-ahos kolumn i hbl 20.12. om bloggskrivande, delvis jämfört med dagboksskrivande.

....

en kent-sång jag inte tycker om att höra för han där sjunger att vi alla en gång skall dö och jag sällan vill bli påmind om det, men känns fegt att skippa.

och tycker inte om tystnaden som blir kvar då man tvärt avbrutit en låt.

..

nog går det ju när man kommer igång. bloggandet.

21.12.2010 kl. 22:55

Scratsch

Byxorna sa scratsch men fredahemmakväll betyder lökären.

Taxen sover. Relativt mätt mage och något roligt att syssla med (+ extra långt veckoslut) vänder väl vems humör som helst.

Blev igår första gången tveksam på om jag kommer att kunna lämna mitt hesaliv på våren, men det är inte ännu något aktuellt beslut.

Trotsallt är något väldigt maktfullt då det får mig att tveka gällande sånt.

Och jag lärde mig igår att det ska skrivas ihop.

17.12.2010 kl. 20:28

det jag kallar kortprosa

Kall värme

         Nej jag tar det hellre varmt. Varm mjölk, varma sockor (finns det ens kalla sockor?), varma leenden, varm choklad (fast bara i Sverige). Varma havsströmmar som röda pilar på kartan. Varma dagar i ett nordligt land.

Du börjar tala om paradoxer och annat jag inte förstår, förstår inte ens varför du pratar med mig.

         Då du börjar tala om kalla sockor stiger jag kallt upp och går och värmer mig vid brasan.

         Du kommer ännu samma kväll och frågar om inte lite frisk luft skulle vara skönt och du viftar mot balkongen.

         Jag ser att dina händer är kalla och tänker febrilt. Då handlar det om tobak för din del för så mycket annat hjälper inte kalla händer på en balkong och jag röker inte. Och så kommer jag på något annat som hjälper och det gör mig förskräckt och jag backar nästan in i elden så den bränner. Händer kan värmas av andra, var tanken som dök upp och jag tittar på dig och du ser ut som en rätt så hängiven realist och jag bestämmer mig för att ge chansen och lämnar den brännande elden och går tillsammans med dig till kalla uteluften för att låta dig värma dina händer. Utan min hjälp.

         Nej det är inte såklart av nikotinbrist du vill ha mig med, eller ens för att du inte litar på balansen mera den här tiden, utan du vill ha något mera, och jag vet det och därför är jag vaksam och minsta lilla felsteg från dig, jag bara varnar, kommer att leda till ett snabbt hejdå med endast varma hälsningar från ett ensamt hjärta.

Men det blev inga misstag eller felsteg och allting blev omvänt och varmt blev kallt och tvärtom.

          Den natten stack du mina fötter i kalla sockor och gav mig varm mjölk som kallnat. Och du öppnade dörrarna till en värld med kalla dagar och varma nätter och du talade om varma leenden som kylde ner en och jag förstod att det inte var en paradox.

COPYRIGHT essellem

11.12.2010 kl. 20:23

Samband

Ja, ja hade fördomar tidigare. Men nya människor kan inspirera till nytt. Vanligt mönster.
Denna gång har att tacka Emzi.
www.emzie.ratata.fi
:)

Trots att jag efter deras spänstiga rörelser, svåra rörelser de med synbar lätthet utförde med sina tränade kroppar byltar på mig halsduk, huppare, vantar och den för tunna rocken och går ut i det blåsiga snöfallet, känner jag mig ändå som en dansare.

Det var första gången jag lät bli att försöka tolka. Bara titta. Det lönade sig.

Det var dans och jag dansar och dansräkningen kom för nån dag sen.
Det kan finnas ett samband.
11.12.2010 kl. 19:59

Svart strö som täckte hans bara rygg

Ny. Anonym (?). Metafyl. Yr fyr. Vinyl.
Kunde hålla på fast hur länge.
...
Nej nu tog det slut.

Ny.
Kommer att tänka på kvinnan där bland de fyra männen. Samma kläder som dom, lika många lyftningar, motsvarande rörelser, lika mycket hår som stod ut. Men hon är ändå en kvinna. Ändå finns skillnaden. Aldrig helt anonym.


Känns konstigt och vet inte vad annat skriva.

Bara två veckor till jul.

Ett ljud som skrämde vettet ur mig så fort jag tillät mig tänka på det. Tyst knackande innifrån köksgarderoben, inte regelbundet men ändå ofta förekommande. Har inte hörts förut.
Och ljudet slutade så fort mamma kom hem.

Ja, varifrån idén?

Svarta kläder, svart ljus, mörkt strö på golvet. Mörka väggar, mörker. Ströet som flög omkring då de sparkade eller rullade på golvet. Som täckte hans bara rygg.

Det var där jag bestämde mig för det här.

Och kort innan det hade jag suttit och käkat pizza och druckit cokis.
So like me.
11.12.2010 kl. 18:55