Ego

04.05.2011 kl. 03:00
þú hlustar á 977...
Jag lyssnar aldrig på radio och nu kommer jag plötsligt ihåg varför.
Men högtalarna åkte tillbaka till finland och man tager vad man haver. En avlång vinröd halvdammig rosslig radio/kasettspelare som nån enstaka gång spelar lite Sigur Rós passar ändå ganska bra. Och jag måste ju hurry up med att lära mig språket.

Jag vet inte vad det här är; I used to love her but I had to kill her, men isländska är det ekki.

Efter en vecka med norska nästan varje dag känns det som om jeg snakker norsk. Mitt talspråk är väldigt lättpåverkat. Jag vill inte veta vad som skulle hända ifall jag skulle komma in till Sverige för ett år.

Vappen var nonstop snöfall, första maj var megaslask. Andra maj var solsken, torra trottoarer och värme och stor koloni spindlar utanför fönstret. Jag tror det börjar bli vår. Man måste vara här en tid för att göra sig förtjänt av det, men jag tror det börjar komma.

Amerikanen tyckte det var underligt att islänningarna hade en så accepterande inställning till vädret här.
Som om dom inte annors skulle lida av den kroniska klago-sjukdomen.
"In the US everybody uses automat-cars" Oh really.
Jag frossar i stereotyper alltid när det är möjligt.

Ego. Svartglänsande skulptur med ett antal armar som alla hade utstickande knivar i ändorna. Jag fastnade för den.
Listasafn Íslands.

Jag fick nästan nog av restauranger, av att måsta se represenabel ut bara för att äta middag.
Det kändes bra att själv koka ihop 25 minuters ris med upptinade svenska sojabullar och ketchup. Det där med att motvikt är lika med jämvikt.
Men en vecka med lite familj och konferansliv var bra omväxling och jag fick rätt mycket vin betalat för mig. Vin är bäst.

Jag drömde att jag vunnit en tvåpersoners resa till New York och att jag lite för sent insåg att jag borde ha bekräftat att jag ville ha den men egentligen inte störde mig över det.
First we take Manhattan, then we take Berlin...
Mitt undermedvetna tycker Cohen är lagen och ska ha mig till Manhattan men den egna lagen håller emot och tänker ta färjan till Danmark. Det går att ta sig härifrån utan att flyga, vet ni det? Eller borde gå, jag har ju ännu inte provat.
Och att få biljettköpet bekräftat skulle ju alltid vara en början.

Språktegelstenen ger mig lust att skriva.
Idag blev ett "Whoot?" i marginalen till ett "Hei ja fatta!!!" och jag var sååå stolt. Det handlade om pronominiella och lexikala subjekt.
Men det går så ofattbart långsamt och det är så mycket kvar.

Cyklade upp för både Arnarbakki och þverbrekka. Bara Túnbrekka och backen upp från Mjódd kvar.
Får se hur det blir att återvända till sin röda tre växlars-damcykel i helsingfors efter en svart hard core terrängcykel med åtta.

Jappen med fräknar och telefon och sen han med röda mössan som bossa med den fräkniga och sen han som var dubbelt längre och som lika Harry Potter som blond. Servitören på Gata som bjöd på chokladnötkaka till efterrätt.

Har börjat känna igen en kvinna på bussen. Jag börjar få nudd på den här nationaliteten.

Nu är det bara två veckor kvar. Plötsligt började tiden gå fort.
Där i backen upp till Breiðholt, the hill of southern Reykjavík typ, med staden bredande ut sig bakom en och ledande sin cykel på väg hem från kvällskolan fick man nog tillbaka fiilisen att det här är min stad för tillfället.

Ég er buinn á hestbak.
Springur var grå och slängde med huvudet varför jag inte först fick honom att tölta, men sen vänjde man sig vid hästen och han tölta hur bra som helst. Enligt mig.
Blakkur var mörkbrun och tölta väldigt långsamt så det blev pass för att inte bli efter. Eller jag antar att det var pass. Jag låtsades i alla fall att det var pass.