Kate Bush och det där med ålder och vad annat som kommer i ens tankar när man sitter på en cykel.

12.04.2011 kl. 02:40

Hittade genast rätt gata, skolan var i ett litet sött stenhus. Kursen existerade inte.
Nästa möjlighet om fyra veckor, en kurs på dagstid som jag skulle hinna vara på i två veckor.
4:an tillbaka hem åkte i snigelfart och verkade stanna vid varje fartgupp. Jag tänkte att jag får lov att skriva en roman då.

Alternativ Kvölskóli Kópavogs.
Cykeln är inte min. Därför är den inte heller som min bekväma, ryggvänliga röda hesa-cykel i typisk stads-dammodell. Med fotbroms.
Utan den har styret och sadeln på samma höjd och där emellan en skyhög stång, så man måste svänga andra benet över sadeln då man redan åker. Och sen det där med handbroms.
Det kändes som om jag där på Breiðholts parkeringsplatser lärde mig cykla för första gången.

Efter kilometervis uppförsbacke och hunger och rätt gata men fel håll och det där någonting som ändå inte vill ge upp.
Och sen hittar man till slut.
Och man är helt fans stolt över sig själv.

Man blir filosofisk av att utsätta kroppen till max och samtidigt känna sig sådär euforiskt stolt.
Sista raka sträckan, kunde se husen jag bodde intill, vågade öka farten.

Kvällen innan då jag gått och sova utan att ha sett vart den andra, större, spindeln bosatt sig efter att ha flyttat bort från taket, lägga sig i sängen och vara helt säker på att man kommer att vakna med något krypande i ansiktet, då innan jag somnade tänkte jag att jag skulle komma att minnas tillbaka på hur jag som nittonåring låg där i min säng i Reykajvík vart jag åkt iväg helt på egen hand, och klarade till och med av dom där nätterna med insekterna.

Nu då jag cyklade allt närmare mina grannhus efter alla otaliga uppförsbackar tänkte jag att jag skulle sluta försöka få mig äldre än jag var. Sluta villa hyssja om att jag var först nitton. Jag hade mot alla odds klarat mig helt på egen hand i ett främmande land, jag tror ingen av mina vänner skulle ha gett sig av under samma förhållanden, jag hade aldrig suttit på ett flygplan ensam. Och jag hade klarat mig dittills och jag var för fan först nitton och för varje utmaning, stor som liten, som man klarar av så känner man allt starkare att man klarar av allt annat också.
"Se mikä ei tapa se vahvistaa" har en vän sagt och för första gången upplevde jag det själv.
Att cykla in på sin gård.
Hade aldrig trott det om mig själv.

Kate Bush sjöng helt medvetet And so is love sådär på lite för hög volym och det kändes bra.
Hon ska ge ut ny skiva i sommar stod det i tidningen. Så mycket isländska förstår jag.

Kate Bush blir Cohen blir en kanna grönt te (dagens andra). Blir trötthet.
Jag brukar inte komma igång med Enne förrän på eftermiddagen men jag ska försöka göra morgondagen till ett undantag.
Här på Island älskar jag undantag, så länge det inte är fråga om isländsk grammatik.
Kommentarer (1)
http://www.guardian.co.uk/music/2011/mar/11/kate-bush-new-album http://www.katebushnews.com/index.php/2011/03/new-album/
Jolin12.04.11 kl. 06:16
:)
13.04.11 14:50