vi vet inte vad vi säger fast vi pratar hela tiden

11.04.2011 kl. 02:31
Garaget

Enne, det jag såg så viktigt med vistelsen här. Har inte skrivit så mycket som jag tänkt jag skulle göra.
Men idag, stor del av dagen, mycket aktivt.
Jobbat med ett enda stycke, en enda avgörande scen. Så mycket tid och så lite resultat. Det går så jäkla långsamt. Men det blev färdigt. Nästa gång något motsvarande, i princip skrivet men måste förkortas och komprimeras och skrivas bättre.

Att läsa bra böcker påverkar mycket ens syn på det man själv skriver. Måste påminna mig själv om att det hur andra skriver inte är något facit.
Det är svårt.

Jag vet inte hur man ska skriva en bra "drama-scen". Den där det händer mycket, som man vill att faktiskt ska beröra läsaren, som ska vara stark, där det ska finnas mycket känsla.
Men man får inte tänka i termer bra dåligt medan man skriver, eller jo, man får, men man får inte sluta skriva för det. Slutar man skriva har man varken en dålig text eller en bra.
Och sen det där med att man utvecklas. För jo, det gör man. Läs dina lågstadietexter om ditt sommarlov och du inser att du utvecklas.

Diskandet har väldigt plötsligt blivit en fullt naturlig del av mitt liv. Den där personen som "ändå gör det om jag inte gör det" är plötsligt jag själv och jag ser inte ens det som en plikt.

Matlagning samma. Det är ju nästan mysigt att stå och kocka middag åt sig i sin lilla bostad med musiken på högt.

Inträdeslitteratur:
"vi vet inte vad vi säger fast vi pratar hela tiden". Meningens betydelse var nog en helt annan i dess sammanhang, men jag tycker om den mening som den får som helt lösryckt.


Reykjavík

Igår var en bra kväll. Den där första gången som jag kände fullkomlig glädje. Jag är trött och vill gå sova så vi tar den korta versionen:
Sitta i ett bord med människor du talar med, glas gott vin framför dig, mera i baren, härlig isländsk live-musik på scenen framför dig.
Och planschen från Árstíðirs keikka på café Rósenberg laugardaginn 9. april kl. 22.00, Aðgangseyrir 1500 kr, hänger på min vägg och gör mig glad.

(tänker inte definiera deras musik som annat än "isländsk musik". det är så här det låter. dynamiskt, instrument, sång, fart, lugn. isländska.
sen finns Jónsi och Sigur Rós och att höra dem skulle höra till en helt annan kategori. jag tror inte man stöter på dem på en keikka på en bar. jag tror det skulle bli slagsmål om vem som ryms in.)

Det här med vädret fascinerar.
Idag betedde sig mitt badrumsfönster som om det var jordbävning och lite senare lät det som om någon kastat sand på mitt fönster. Hagel.
Och så kom jag hem totalt dyblöt och frusen efter att jag försökt hitta gatan var jag skall vara på kurs imorgon. Jag hittade den inte, bara nästan. Var typi ändan av den när jag valde höger fast jag inte borde ha gjort det.
Sen var jag så våt och bitter och fingrarna så oförmögna att röra sig att jag förlitade mig på buss nummer 19 som tog mig till Hlemmur.
Kom hem, staplade den sista vägen från hållplatsen till hemdörren, behövde två händer till att öppna dörren, hatade vind och regn, men kom hem.
Det är det som är sisu, slog jag fast.


Folket

Dom talar ju svenska typ hela bunten. Antingen förstår lite eller talar och förstår. Och känner alla varandra, nästan, och dricker lika aktivt som finnarna.
Fick igår höra att husen på min hemgata är en gåva av Sverige och att det är allmänt känt att finnar och islänningar "bondar", det finns något gemensamt.
Det är en gemensamhet som inte inkluderar den finska oförmågan att öppna sin mun och det är jag glad över.


Ég

Är förvånad över att jag klarat av min än så länge rätt ensamma tillvaro här.
Låtsasdiskussioner jo, fantiserade besök av jag vet inte vem, men jag är inte vemodig.

Idag har jag chattat med en person på fb och talat i telefon med en annan. Ja och sen morgonen med denna min enda kontakt här - paret som jag sov hos förra natten. (Sista bussen går elva, nattlivet passar sig inte för Breiðholtbor.)
Min telefon hade inte ringt på en vecka. Har burit den med mig men knappt använt den som annat än klocka.
Eftersom jag inte hörde vem hon presenterade sig som trodde jag att hon ringt fel.
Det visade sig att jag talade med ägaren till det garage jag bodde i. Hon ville kolla att jag var okej när både min hyresvärd och hans rumskamrat var på resa och hade lämnat mig hit helt ensam.
Jag var okej.
Jag är glatt förvånad.

Imorgon börjar isländskaspråkkursen.
Sen får man se vad som händer.