det finns daggmaskar också i Reykjavík och imorgon ska de få höra något fint.

09.04.2011 kl. 03:46

Isländska bussar är inte något fyrir útlendinga.
Det är slutligen konstaterat.
"efter klockan åtta åker jag inte alls där via"
jahha.
Nummer 3. Ever after.


Árstiðír

En kväll förra hösten var jag på min första isländska live-keikka. Samma dag hade jag fått tips om den på isländskan, så jag lockade med min kompis och snart var vi i bar Looses källarvåning.
Trots hur min vardag såg ut då lyckades jag njuta, det var härlig stämning, och efteråt gick jag fram och imponerade med mitt "Goðan daginn", köpte deras skiva med 2 euros rabatt och sa att jag planerat att komma till Island på våren, att nog hade dom väl keikkan på Island då.
I det skedet visste jag ännu inget om varken kurs eller garage. Men man är ju optimistisk.
Idag morse var jag klok nog att kolla bandets facebook, keikka nästa dag på café Rósenberg.
I'll be there. Måste ju se om dom kommer ihåg mig.
And I'm waiting.


Folket

På väg på min långa vandring stannade två unga män och talade mig vid dammen.
Det var roligt ända tills dom började tala om gud.
Jag trodde ju att jag fått barsällskap. Men dom var missionärer från Amerika.


Ég

Blev en fri dag precis som fredagar ska vara, främst för att uni-boken jag packat med var den samma som jag läst slut kvällen innan. Ibland tycker både tankeverksamheten och ens undermedvetna att man förtjänar en fri dag och då samarbetar de.
Jag tackade och tog emot, åt crepes på engelska-betonade service-stället café Paris och gick långt långt längs stranden.
Mina fötter känns som om dom är sönder men det var skönt att gå.


Reykjavík(s nattliv. Jag är ingen looser.)

Det finns många barer i den här staden, men som första på listan hade jag det lilla mysiga stället jag kom ihåg från senast, och som fortfarande stod kvar och verkade ha samma stämning. Hemmi og Valdi.
Senast drack jag nog bara juice.
Läste nån insändare "Are icelanders true romantics? Really?" och hörde mest engelska omkring mig.
Höll mig till det för ikväll, ska spara pengar till imorgon.
Njöt av att ingen kände mig, ingen hade förutfattade meningar. Du kan vara vem som helst och behöver inte bry dig om vad andra tänker, för det har ingen skillnad.

Var inne i en butik och köpte två vykort till, noterade någon grej med turkosa topparockar, sex stycken útlendinga som alla till synes frivilligt gick omkring i dessa prick likadana rockar.
Ölen hade gjort mig mer full än jag tänkt mig och det var skönt. I den kvällsmörka staden med det där berget skymtande mellan husen var det skönt att bo. Att sen sitta på en buss som förde en hemåt ökade bara känslan.
(Så länge bussen tog en dit man ville...)


Dom här bussarna.

Jag tyckte det var en god idé att hoppa på 12:an istället för att bli och vänta på 3:an, nu när jag hade koll på åt vilket håll jag skulle ta den och allt.
Jag satt i isländska versionen av fredagkväll-bussen och var så nöjd över att jag lärt mig använda bussarna här.
Och i en vecka har jag konstaterat att dom isländska busshållplatserna står väldigt tätt.
Och sen just när man konstaterat "aj men den vände ju åt andra håller här" och trycker på stop:knappen, så åker bussen nerför en låååång nerförsbacke, till näst över nån jävla bro, inga trottoarer finns, ännu en backe upp, och sen stannar den. Säkert över en kilometer.
Jei.
Busshållplatsen på andra sidan vägen är inom synhåll, jag tar den graffitiprydda tunneln under vägen, klockan känns som mycket mer än nie, jag genar över brungul gräsmatta i blåsten.
Överkomligt antal minuter tills 12:an kommer och tar mig tillbaka. Trötta fötter och en snabb blick på den långa slingrande vägen till dit långt borta där husen igen höjer sig och jag tvekar inte på att stanna. Jag hade gått helt tillräckligt idag.
Beundrade reklamen för den nya fågelfilmen och frågade mig varför man aldrig lär sig att gå på vessa då i det tidiga skedet. Varför man tar för givet att man kommer raka vägen hem. Det gör man inte.
Bussen kom och det var samma chaufför. Han kände såklart igen mig.
Tack vare att busschaufförena här på Island talar med passagerarna men framförallt tack vare mitt Mini market -landmärke hittade jag till garaget.
Landmärken är bra.

(jag vet inte om mina isländska bussexpeditioner möjligen kan intressera någon, men när man är där ute i blåsten så har man inget bättre för sig än att formulera sina upplevelser i mer eller mindre välformulerade meningar, så därför.)


Garaget

Vet inte varför jag hade lust att höra engelsmannen sjunga time's running out as often it does. Men jag hade så det blev det första på listan.
Kvällsmat och mjölk som just och just räckte till en kopp te.

Imorgon blir det musik.
Tack vare min enda isländska kontakt, som bor inne i centrum, kan jag gå på keikka trots att sista bussen åker halv elva.


Vill du ha en händelserik islandsvistelse: ta bussen.
Senast jag var här stannade både flygbussen och bussen till Akureyri, så du behöver inte ens hålla dig till stan.