det jag kallar kortprosa

11.12.2010 kl. 20:23

Kall värme

         Nej jag tar det hellre varmt. Varm mjölk, varma sockor (finns det ens kalla sockor?), varma leenden, varm choklad (fast bara i Sverige). Varma havsströmmar som röda pilar på kartan. Varma dagar i ett nordligt land.

Du börjar tala om paradoxer och annat jag inte förstår, förstår inte ens varför du pratar med mig.

         Då du börjar tala om kalla sockor stiger jag kallt upp och går och värmer mig vid brasan.

         Du kommer ännu samma kväll och frågar om inte lite frisk luft skulle vara skönt och du viftar mot balkongen.

         Jag ser att dina händer är kalla och tänker febrilt. Då handlar det om tobak för din del för så mycket annat hjälper inte kalla händer på en balkong och jag röker inte. Och så kommer jag på något annat som hjälper och det gör mig förskräckt och jag backar nästan in i elden så den bränner. Händer kan värmas av andra, var tanken som dök upp och jag tittar på dig och du ser ut som en rätt så hängiven realist och jag bestämmer mig för att ge chansen och lämnar den brännande elden och går tillsammans med dig till kalla uteluften för att låta dig värma dina händer. Utan min hjälp.

         Nej det är inte såklart av nikotinbrist du vill ha mig med, eller ens för att du inte litar på balansen mera den här tiden, utan du vill ha något mera, och jag vet det och därför är jag vaksam och minsta lilla felsteg från dig, jag bara varnar, kommer att leda till ett snabbt hejdå med endast varma hälsningar från ett ensamt hjärta.

Men det blev inga misstag eller felsteg och allting blev omvänt och varmt blev kallt och tvärtom.

          Den natten stack du mina fötter i kalla sockor och gav mig varm mjölk som kallnat. Och du öppnade dörrarna till en värld med kalla dagar och varma nätter och du talade om varma leenden som kylde ner en och jag förstod att det inte var en paradox.

COPYRIGHT essellem